screenager

kent. kentkentkentkentkent!
Biljetter i sista minuten. Och inte alltför lång kötid, tack vare Lotta, Jessie och Kentdavid.


Bra konsert. Mycket bra konsert.
Vad som var konstigt var att jag började på femte raden. Utan att knö, bara genom att försöka stå på benen, hamnade jag på andra raden lagom till att Familjen hade spelat klart. Nice!
Detta inlägg tänkte jag inte ägna åt att beskriva hur underbara Kent är, utan åt hur mycket jag (ibland) hatar andra människor.

Jag är den första att erkänna att jag inte är särskilt schyst när jag är på konsert. Jag har inget emot att mosa folk. MEN! Jag kör själv och jag kör med schysta metoder!
Exempel från gårdagen.
Kommer en brud bakifrån-högerifrån. Hoppar som fan, sträcker upp sina gäddhängiga armar och slår mig i ansiktet. Hm. Hamnar bredvid mig. Försöker ständigt (i alla fall under 3-4 låtar) att tränga sig före mig. Sorry, I know the game. Hon försökte tränga sig före med axeln, jag körde armen framför henne för att hindra detta. Vad händer?
"Buuuhu, du kväver mig!"
Åååå.... Subba. Vad som också var störande var att de framför mig (alltså de längst fram) klagade på henne för att hon i princip stod och slog dem i ryggen. Följden var att en funktionär sa till MIG att ta det lugnt. Wtf!?

"Wey, nu är vi snart vid staketet!" hörde jag några subbor bakom mig påstå. Om de skulle lyckas fullfölja sin plan skulle de alltså behöva ta sig förbi mig. Icke sa Nicke, eller om det var jag som sa det. De gjorde först sitt bästa för att ta sig förbi på högersidan, men jag lyckades hindra dem. Dessutom lite lättare när det är tjejer i ens egen ålder istället för lagom påverkade 1.90-anabola-killar, eller liknande.
Sedan hörde jag de säga "äh, vi provar på andra sidan" så förökte de samma sak på vänstra sidan av mig. Hahaha. De klagade dessutom en del:
"Fan, vad långa de är där framme. Jag ser fan ingenting!"
Suckers...
Det värsta var i alla fall när det kom en arm mellan mig och randomtjej jag stod bredvid. Armen ville få tag i staketet och dra sig fram. No way tänker Maja och råkar klämma denna arm mellan mig själv och randomtjejen. Armen blev arg och jag fick en armbåge rätt i ryggen. SUBBAAAAAAAA. Om det hade varit ett annat tillfälle hade jag kört armbågen (min armbåge alltså) i magen på människan men jag tänkte föregå med gott exempel (jag är så duktig).

Så blev det ett extrembråk också mellan subborna bakom mig och några lagom påverkade 30+:are. Roande, men hör inte alls hemma på konsert. Idioter!


Efter konserten kom vi nästan med en buss, men busschaufförshoran öppnade inte dörren när vi kom fram. Visst, bussen var ganska proppfull men vad fan?
Gick till donken. MAAAAT. Gott.
À bientôt.

På tåget till Skövde igår träffade jag på Åsa som hade en väska full av boxar med diverse tv-serier. Hon skulle till sin syster på systermys.
Började fundera på hur mina och Frejs syskon-mys-stunder skulle se ut. Kom fram till den enda rätta lösningen;
Heroes III!
I flera dagar i sträck. Kan inte bli på något annat sätt.

Idag har jag varit duktig. Projektarbete och sedan tränat. Och för att inte förlora något fett beställde jag och pappsen pizza. Underbart.


Alla hjärtans dag? Försvinner i ett moln av insignificance.

Jag älskar att springa.

Guten tag. Och bienvenue till min blogg.
Eh.
I brist på något väldigt intressant att säga tänkte jag diskutera melodifestivalen. Detta ständigt återkommande jippo som mest ger mig lust att slänga mig bakom soffan och kräkas.
Men det finns ljuspunkter!
» Kristian Luuk
» Pausnumren
That's about it. Min gränslöst vise far sa en gång: "Det enda som är bra med schlagerlåtar är att de inte får vara längre än tre minuter."
Vem är inte beredd att hålla med?

I alla fall. I lördags kväll blev jag inbjuden till Skövde för att titta på denna sk. festival. Jag, min käre bror och min käre brors kära flickvän. Precis som alla förgående år hade jag planerat att bojkotta 'festivalen', men jag lyckades inte slippa undan i år heller. Får satsa på nästa helt enkelt. Anyways. Min bror var väldigt pepp på just denna deltävling (alla dessa jävla deltävlingar) på grund av att 1. E-type och The Poodles är enligt honom en oslagbar kombination 2. Hans gitarrlärare hade varit med och skrivit en låt. (Den slutade för övrigt 8a = sist).

Årets melodier var inget nytt. Bokstavligt talat. Satt som vanligt och spekulerade om vilka låtar de mixat ihop för att försöka få ihop en ny. Bedrövligt.
På tal om bedrövligt, melodi nummer 7, Suzzie Tapper. Kristian Luuk chockar alla och är seriös i sin presentation av artisten, hon har Parkinsons och ojoj, stämningsdödare. Min första tanke var ungefär "helvete, nu kommer hela svenska folket sympatirösta för att det är så synd om henne". Sedan började låten. Då dog jag. Eller så somnade jag i soffan i tre minuter. Jag kommer i vilket fall inte ihåg låten. Kanske har förträngt den. Har endast ett svagt minne av en basröst och några snarkningar från okänt håll.
Och självklart!
Till andra chansen. Jag måste missa det programmet, för att förhindra kollektivt självmord. (Inte för att det vore särskilt kollektivt om bara jag tog livet av mig, men det låter lite häftigare.) Bojkotta telefonröstning.

Christer Sjögren annars. Jag saknar ord. Äntligen fick jag uppleva det underbara 80-talet, eller 70-talet eller 1800-talet eller när nu den låten kommer ifrån. Så fruktansvärt dåligt att jag och min käre bror var tvungna att nynna på den låten hela helgen. Min käre brors kära flickvän reagerade starkt på denna dansbandskung och satte igång Good Charlotte på högsta volym. Vilket inte var någon höjdare. Men vi kom fram till att alla lyssnar på något band som man skäms över. Inklusive mig själv. Ugh.

Sammanfattningsvis känner jag mig fruktansvärt töntig som skrivit ett långt blogginlägg om melodifestivalen.
À bientôt.