bonjour
Guten tag. Och bienvenue till min blogg.
Eh.
I brist på något väldigt intressant att säga tänkte jag diskutera melodifestivalen. Detta ständigt återkommande jippo som mest ger mig lust att slänga mig bakom soffan och kräkas.
Men det finns ljuspunkter!
» Kristian Luuk
» Pausnumren
That's about it. Min gränslöst vise far sa en gång: "Det enda som är bra med schlagerlåtar är att de inte får vara längre än tre minuter."
Vem är inte beredd att hålla med?
I alla fall. I lördags kväll blev jag inbjuden till Skövde för att titta på denna sk. festival. Jag, min käre bror och min käre brors kära flickvän. Precis som alla förgående år hade jag planerat att bojkotta 'festivalen', men jag lyckades inte slippa undan i år heller. Får satsa på nästa helt enkelt. Anyways. Min bror var väldigt pepp på just denna deltävling (alla dessa jävla deltävlingar) på grund av att 1. E-type och The Poodles är enligt honom en oslagbar kombination 2. Hans gitarrlärare hade varit med och skrivit en låt. (Den slutade för övrigt 8a = sist).
Årets melodier var inget nytt. Bokstavligt talat. Satt som vanligt och spekulerade om vilka låtar de mixat ihop för att försöka få ihop en ny. Bedrövligt.
På tal om bedrövligt, melodi nummer 7, Suzzie Tapper. Kristian Luuk chockar alla och är seriös i sin presentation av artisten, hon har Parkinsons och ojoj, stämningsdödare. Min första tanke var ungefär "helvete, nu kommer hela svenska folket sympatirösta för att det är så synd om henne". Sedan började låten. Då dog jag. Eller så somnade jag i soffan i tre minuter. Jag kommer i vilket fall inte ihåg låten. Kanske har förträngt den. Har endast ett svagt minne av en basröst och några snarkningar från okänt håll.
Och självklart!
Till andra chansen. Jag måste missa det programmet, för att förhindra kollektivt självmord. (Inte för att det vore särskilt kollektivt om bara jag tog livet av mig, men det låter lite häftigare.) Bojkotta telefonröstning.
Christer Sjögren annars. Jag saknar ord. Äntligen fick jag uppleva det underbara 80-talet, eller 70-talet eller 1800-talet eller när nu den låten kommer ifrån. Så fruktansvärt dåligt att jag och min käre bror var tvungna att nynna på den låten hela helgen. Min käre brors kära flickvän reagerade starkt på denna dansbandskung och satte igång Good Charlotte på högsta volym. Vilket inte var någon höjdare. Men vi kom fram till att alla lyssnar på något band som man skäms över. Inklusive mig själv. Ugh.
Sammanfattningsvis känner jag mig fruktansvärt töntig som skrivit ett långt blogginlägg om melodifestivalen.
À bientôt.
Eh.
I brist på något väldigt intressant att säga tänkte jag diskutera melodifestivalen. Detta ständigt återkommande jippo som mest ger mig lust att slänga mig bakom soffan och kräkas.
Men det finns ljuspunkter!
» Kristian Luuk
» Pausnumren
That's about it. Min gränslöst vise far sa en gång: "Det enda som är bra med schlagerlåtar är att de inte får vara längre än tre minuter."
Vem är inte beredd att hålla med?
I alla fall. I lördags kväll blev jag inbjuden till Skövde för att titta på denna sk. festival. Jag, min käre bror och min käre brors kära flickvän. Precis som alla förgående år hade jag planerat att bojkotta 'festivalen', men jag lyckades inte slippa undan i år heller. Får satsa på nästa helt enkelt. Anyways. Min bror var väldigt pepp på just denna deltävling (alla dessa jävla deltävlingar) på grund av att 1. E-type och The Poodles är enligt honom en oslagbar kombination 2. Hans gitarrlärare hade varit med och skrivit en låt. (Den slutade för övrigt 8a = sist).
Årets melodier var inget nytt. Bokstavligt talat. Satt som vanligt och spekulerade om vilka låtar de mixat ihop för att försöka få ihop en ny. Bedrövligt.
På tal om bedrövligt, melodi nummer 7, Suzzie Tapper. Kristian Luuk chockar alla och är seriös i sin presentation av artisten, hon har Parkinsons och ojoj, stämningsdödare. Min första tanke var ungefär "helvete, nu kommer hela svenska folket sympatirösta för att det är så synd om henne". Sedan började låten. Då dog jag. Eller så somnade jag i soffan i tre minuter. Jag kommer i vilket fall inte ihåg låten. Kanske har förträngt den. Har endast ett svagt minne av en basröst och några snarkningar från okänt håll.
Och självklart!
Till andra chansen. Jag måste missa det programmet, för att förhindra kollektivt självmord. (Inte för att det vore särskilt kollektivt om bara jag tog livet av mig, men det låter lite häftigare.) Bojkotta telefonröstning.
Christer Sjögren annars. Jag saknar ord. Äntligen fick jag uppleva det underbara 80-talet, eller 70-talet eller 1800-talet eller när nu den låten kommer ifrån. Så fruktansvärt dåligt att jag och min käre bror var tvungna att nynna på den låten hela helgen. Min käre brors kära flickvän reagerade starkt på denna dansbandskung och satte igång Good Charlotte på högsta volym. Vilket inte var någon höjdare. Men vi kom fram till att alla lyssnar på något band som man skäms över. Inklusive mig själv. Ugh.
Sammanfattningsvis känner jag mig fruktansvärt töntig som skrivit ett långt blogginlägg om melodifestivalen.
À bientôt.
de hann före dig:
från: Patrik Sjöberg
Det är så jävla typiskt! Jävla fittsverige! Kuken!
från: frank
HELLO!
Ljupunkt nr 2, tätt efter Luuk - BJÖRN GUSTAVSSON
Trackback
